1 år

Då är det alltså ett år sedan på dagen som jag Descutanduschade för tredje gången, undervisade operationspersonalen i främre och bakre snitt och small av till en slemmig powerballad. När jag vaknade hade jag ett titanimplantat. Tänk vad som kan göras!

Idag på ettårsdagen var jag på vårdcentralen för min andra höft. Min distriktsläkare öppnade genom att fråga: Vad gör du egentligen med dina höfter?
Jag fick beskriva mina problem och tala om mina egna teorier. Artros, inflammation eller främmande föremål (brosk) som kilat sig in i höftleden.

Vi tittade på röntgenbilderna från ifjol dels den från augusti dels den efter operationen och han bekräftade att min vänstra höft såg fräsch ut. Då! 1 år har gått, menade han, mycket kan ha hänt.

Han kollade igenom min rörlighet som ju inte är påverkad, vred min överkropp i förhållande till mitt bäcken. Jag fick böja mig framåt och bakåt. Inget påverkade min vänstra höft.

I nuläget känns det ofta nästan helt bra. Ibland (varje dag) kommer de där oprovocerade huggen som gör att jag måste stanna till och lägga över vikten på den högra sidan. När jag inte får benet i läge kan det hugga upprepade gånger och då känns det som om jag blir svagare och domnar lite i benet. Efter lite vila brukar det kunna vara helt bra.

Inflammation kunde han iaf avskriva, likaså ljumskbrock. Återstår artros eller löst brosk i leden. Jag blev remitterad till röntgen som han varnade skulle kunna dröja länge innan jag blir kallad till. Om den inte visar nåt måste han remittera mig till ortopeden för att de i sin tur ska kunna remittera mig till magnetröntgen som måste till för att ev. broskbit ska synas.
Suck!