Dag 4

Lördag och jag har vaknat hemma. Vaknade vid 6.30 första gången och väckte min sambo för att få med mig en väktare till toa. Tillbaka i sovrummet kunde jag inte få upp benet i sängen. Vår säng är mjukare än sjukhusets och står dessutom i en ram som bygger ca 7 cm på bredden. Fan-jag SKA klara det. Tog 2 Panodil och somnade om till 9.30. Då ringde en av dotterns kompisar, de hade nåt avtalat idag. Körde träningsprogrammet, försökte gå omkring lite och provade sen sjukgymnastens råd att ligga på mage 20 min. Det var kanon och blev fler gånger under dagen. Interflora kom med blommor från brorsan m familj. En jobbarkompis hörde av sig med sina alltid så medkännande ord.

Körde träningsprogrammet en gång till men benet strejkar fortfarande för "höga" lyft. Det är väl möjligt att svullnaden (benet är typ 33% tjockare än det andra) är en del i dilemmat.

Sen blev det entrecote och rödvin. Stackars mig...doktorn har ju sagt att jag ska för blodvärdets skull. Det var förresten 107 när jag lämnade sjukhuset igår.

Tog min spruta och bestämde mig för att skita i Panodil. Har jag inte värk ska jag väl inte ta värktabletter eller?

Dag 3

Nattpersonalen kom redan 5.40 med Panodil och Voltaren. Usch vad tidigt. Efter frukosten tränade jag och tog en kryckpromenad. Pratade med sambon i telefon, han hämtar mig vid 16tiden. Sen sov jag en lur. Sömn och vila är lika viktigt för rehaben som träning. Efter lunch tränade jag igen och frågade sköterskan om jag skulle ta bort Panodil eller Voltaren först. Voltaren tyckte hon. Jag fick sjukintyg, flygintyg (som man alltid måste ha med när man ska flyga eftersom man kommer att ge utslag i säkerhetskontrollen) samt ett kort att ha med vid vård och tandvård. En höftledsoperation innebär att antibiotika blir obligatoriskt vid nya större ingrepp.

Sjukgymnasten dök upp under min kryckpromenad. Vi tränade trappor sedan testade hon min rörlighet-AJ. Jag är otroligt kort och svag i ljumske och insida lår så det måste jag stretcha extra mycket. Jag får ju inte upp benet i sängen utan att ta tag i byxbenen =)

Så småningom var det då dags för hemgång. Värk-nä fortfarande inte. Jag gick från avdelningen tämligen euforisk. Nu var det gjort-The only way is up. Förbi apoteket och sen företaget att ta sig in i bilen. Det gick riktigt bra.

Vi svängde förbi XX på hemvägen med en blomma och en vinpava. Han berättade att jag varit värsta föreläsaren med narkos- och operationspersonalen. Frågat om bakre eller främre snitt och bla, bla, bla. Det minns jag inte ett skvatt av men vi fick oss ett gott skratt.

Väl hemma med sambo och dotter blev det Flickan som lete med elden och jag kände mig väldigt lycklig!