1 vecka

Väcktes av sjukgymnasten som ringde förre 8.00 Grrrrr. Hursomhelst ville han inte kännas vid att vara särskilt bra på roterade bäcken men han sa att det ofta går till sig efter en höftledsoperation om man är medveten om sitt gångmönster och försöker hålla sig rak. När jag läkt lite kunde jag annars ta kontakt med någon av deras andra sjukgymnaster för han skulle utomlands.

Jag känner mig trots allt rätt nöjd med hans svar, sambon är på mig som en hök när benet åker ut och för det mesta känns det ganska bra att hålla ihop. Trött i ryggen blir jag men jag försöker stretcha den också.

Det går lättare med övningarna så det går framåt och jag känner mig mycket bättre till mods än igår.

Sambon har noterat att det trängt in ludd från mina mjukisbyxor under plasten så jag ringde vårdcentralen men där var det kalla handen, inga tider. Ringde då ortopeden där de iaf tog min fråga på allvar och bad mig beskriva hur det såg ut. De sa också att man byter bara bandage i undantagsfall så om det börjar blöda, göra ont eller öppnas ordentligt ska jag byta annars inte.

Har bara sovit en middagslur idag så det blir nog en tidig kväll. Sova är skönt!

Imorgon har dottern konsert men jag vågar/orkar inte gå. Det känns skit.

Dag 2

Den här torsdagen var det fullt upp. Jag fick stiga upp, tvätta mig och klä på mig med arbetsterapeuten. Det var samma tjej som jag träffade på preopbesöket. Vi repeterade allt kring böja sig, vrida sig, griptång, strumppådragare och sånt. Det bästa var att jag fick på mig egna trosor nu =)

Lite senare var det dags för sjukgymnasten. Då var det bara att släppa gåbordet och ta kryckorna. Vi tränade kryckgång och tränade hemgångsprogrammet. Jag fick tips av henne om både en sjukgymnast och en naprapat som är specialiserade på roterade bäcken. Hon sa också att jag ska gå som om bäckenet var rakt med hälisättning på bägge fötterna och inte låta högerbenet åka ut. Hon tyckte att jag skulle köpa en hälkil på 5 mm för att kompensera lite innan jag träffar specialisterna. Till veckan ska jag ringa dem bägge och höra om de har några tips och när jag kan träffa dem. Mot slutet av vår träff sa sjukgymnasten: Imorgon tar vi trappgången så kan du åka hem.
XX kom förbi igen och jag tackade återigen för hans insats. Sambon besökte idag igen förstås och jag blev röntgad. Jag fick lära mig att ta sprutan med blodförtunnande som jag ska ta i en månad.

Och fortfarande inte ont! Eller ont och ont, jag skulle beskriva det som ömt, att vara mörbultad men definitivt ingen värk.