O-dagen

Min sambo och jag åkte till sjukhuset där jag skulle inställa mig 7.30. Jag fick komma in till ett preoprum där jag fick veta att jag skulle in redan 9.25. Bra tänkte jag, mindre tid att gruva sig. Min vän narkosöverläkaren och ortopeden kom in en stund och jag fick tillfälle att fråga om nåt kunde göras åt mitt bäcken under operationen men det kunde det inte. Sen Descutanduschade jag, min sambo hjälpte mig med benet, fick en mugg med piller (Panodil, Stesolid, antiklådapiller) och la mig tillrätta i sängen iklädd jättetrosor och "tvångströja" (skjorta med knytning bak). Jag blev ivägskjutsad till operation och sa hej till min sambo vid hissen.

Smålullig träffade jag narkossköterskan som var rolig och trevlig, hon förklarade återigen vad som skulle hända men hade missat att jag förutom morfinspinal, sömnmedel och lugnande också skulle ha lokalbedövning i höftleden. Det sa XX sa jag.. Jamen då är det så sa hon, XX säger man inte emot.

Fler människor kom in i rummet men vid det laget var jag ganska packad. Jag minns att jag lyftes över till operationsbritsen, skruvades fast i ett skruvstäd. Någon frågade hur det kändes, jo ok sa jag. Så bra, fick jag till svar, då biter bedövningen. Sen tvättades benet och någon testade min känsel genom att dra med en blöt och kall lapp (tror jag) i midjan, rumpan och låret. Jag minns att det var kallt i midjan, kändes lite på rumpan och ingenting på benet. Mina armar ordnades med kuddar mellan på en sorts vinge till britsen.

Sen fick jag frågan om jag ville lyssna på musik. Det ville jag. Det fanns inga direkta favoritkategorier att välja bland. Evert Taube, Abba, Cornelis Wreeswijk, rockballader rabblade någon. Rockballader tar jag, sa jag. En eller två hörlurar frågade någon. Två, sa jag, tänkte att det skulle höras mindre av sågen dessutom vill jag ju ha stereo (herregud, jag är ju musiker hann jag tänka =). Jag hörde We are the Champions med Queen men när Jon Bon Jovi började sjunga försvann jag.....


Det första minne jag har efter det är väldigt vagt av att de satte agrafferna och att ortopeden lutade sig över mig och sa att det hade gått bra. Jag lyftes över i sängen med hjälp av nån sorts fallskärm tror jag också.

Lite senare kom jag lite mer till sans på intensiven. XX med fru och den narkosläkare som haft hand om mig var förbi och sa att allt gått bra. Narkosläkaren sa något berömmande om mitt musicerande.

Den kvällen och natten var vi bara två patienter på IVA. Vi kom i drogat samspråk då och då och hade trots komplett olika bakgrunder en hel del att prata om. På IVA jobbade två underbara personer den natten, den ene hade opererat bägge höfterna. De fick hjälpa den andra patienten mycket eftersom hon både mådde illa och hade väldigt ont. Jag mådde däremot så bra man kan begära och fick morfin under operationsdygnet.

Mens

..fick jag idag. Lagom kul!

Dagen före

I morse duschade jag med Descutan, det var inte lika äckligt som jag hade befarat. Jag fick däremot in lite i munnen, det var inte gott! För övrigt ligger jag mest i soffan med fjärilar i magen. Hur kommer det att gå, hur ont kommer jag att ha osv

Flipprig

Vilken konstig känsla det är att både gruva sig maximalt och längta maximalt. Kan man inte få hoppa över själva operationsdygnet? Imorgon blir det bara en morgondiklofenak sen är det torrläggning. Läste att håret far åt skogen av Descutanschamponeringen och jag som är så håröm =( . Imorgon blir en dag av väntan ...

Dan före dan före bensågardan

Idag sov jag ganska länge, skönt. Nu har jag börjat planera för vad jag ska ha med mig, vad som måste tvättas och så. Har fått lyckönskningsmail från en gammal jobbarkompis och det känns ju såklart bra. Nu-kaffe!

Lördag

Precis hemkommen från giget. Det var en ganska avslagen tillställning men det blev iaf inte så sent. Hade min barstol när jag inte sjöng så det funkade men det är ju ruskigt trist att sitta, jag brukar ju röja =( Min Lutherska ådra har problem med att bara titta på när de andra råddar. Tidigare idag kom en kompis från jobbet med en blomma och sa att hon saknade mig på jobbet. Hon är alltid så omtänksam. Det är det inte alla som är. Ingen förkylning i sikte och inga sår heller =)

Mycket nu

Inte för att det är mer än det brukar men med op coming up känns det så. Min kompis ringde idag, hon hade fått komma hem. Värdena var bra och hon är ju dessutom rutinerad efter den förra operationen. Operatören hade lyckats banka till hennes bäcken och avpassa protesen så hon tycks ha lika långa ben nu. Fy fan vad vi ska promenera sen när jag är åtgärdad. Hon berättade däremot att hon mått ruskigt dåligt inatt, mycket sämre än förra gången och funderade på om det hade att göra med spinalvarianten. Jaja den som lever får se, det lär ju göra ont men smärtan i sig fruktar jag inte eftersom den är ett normaltillstånd. Nog förstår jag ju att den kan bli mycket starkare men om det innebär att jag slipper den sen...
Jag går mest omkring och är flipprig, repade några timmar idag men koncentrationen infann sig inte. Imorgon gigar vi men jag funderar mest på hur jag ska kunna undvika förkylda människor. Jag funderar också på vilka kläder som måste tvättas för att jag ska kunna ha med mig bra, rena kläder. Vilka skor ska jag ha, när ska kryckorna skuras etc...

Gode Gud..(om jag var kristen) se till att jag inte blir förkyld eller får nåt sår nu.....