O-dagen

Min sambo och jag åkte till sjukhuset där jag skulle inställa mig 7.30. Jag fick komma in till ett preoprum där jag fick veta att jag skulle in redan 9.25. Bra tänkte jag, mindre tid att gruva sig. Min vän narkosöverläkaren och ortopeden kom in en stund och jag fick tillfälle att fråga om nåt kunde göras åt mitt bäcken under operationen men det kunde det inte. Sen Descutanduschade jag, min sambo hjälpte mig med benet, fick en mugg med piller (Panodil, Stesolid, antiklådapiller) och la mig tillrätta i sängen iklädd jättetrosor och "tvångströja" (skjorta med knytning bak). Jag blev ivägskjutsad till operation och sa hej till min sambo vid hissen.

Smålullig träffade jag narkossköterskan som var rolig och trevlig, hon förklarade återigen vad som skulle hända men hade missat att jag förutom morfinspinal, sömnmedel och lugnande också skulle ha lokalbedövning i höftleden. Det sa XX sa jag.. Jamen då är det så sa hon, XX säger man inte emot.

Fler människor kom in i rummet men vid det laget var jag ganska packad. Jag minns att jag lyftes över till operationsbritsen, skruvades fast i ett skruvstäd. Någon frågade hur det kändes, jo ok sa jag. Så bra, fick jag till svar, då biter bedövningen. Sen tvättades benet och någon testade min känsel genom att dra med en blöt och kall lapp (tror jag) i midjan, rumpan och låret. Jag minns att det var kallt i midjan, kändes lite på rumpan och ingenting på benet. Mina armar ordnades med kuddar mellan på en sorts vinge till britsen.

Sen fick jag frågan om jag ville lyssna på musik. Det ville jag. Det fanns inga direkta favoritkategorier att välja bland. Evert Taube, Abba, Cornelis Wreeswijk, rockballader rabblade någon. Rockballader tar jag, sa jag. En eller två hörlurar frågade någon. Två, sa jag, tänkte att det skulle höras mindre av sågen dessutom vill jag ju ha stereo (herregud, jag är ju musiker hann jag tänka =). Jag hörde We are the Champions med Queen men när Jon Bon Jovi började sjunga försvann jag.....


Det första minne jag har efter det är väldigt vagt av att de satte agrafferna och att ortopeden lutade sig över mig och sa att det hade gått bra. Jag lyftes över i sängen med hjälp av nån sorts fallskärm tror jag också.

Lite senare kom jag lite mer till sans på intensiven. XX med fru och den narkosläkare som haft hand om mig var förbi och sa att allt gått bra. Narkosläkaren sa något berömmande om mitt musicerande.

Den kvällen och natten var vi bara två patienter på IVA. Vi kom i drogat samspråk då och då och hade trots komplett olika bakgrunder en hel del att prata om. På IVA jobbade två underbara personer den natten, den ene hade opererat bägge höfterna. De fick hjälpa den andra patienten mycket eftersom hon både mådde illa och hade väldigt ont. Jag mådde däremot så bra man kan begära och fick morfin under operationsdygnet.