3 veckor 6 dagar

De sex dagarna sedan mitt förra inlägg har stadigt gått uppåt. Jag går för det mesta utan kryckor inne även på morgonen. Jag har promenerat vissa dagar men vädret har inte varit särskilt promenadvänligt, antingen -20 eller snöfall. På nyårsaftonen förtog jag mig lite. Gick till ICA, stod i köket och lagade mat ganska länge, sen hade vi folk här hemma så jag satt i min stol i ca 10 timmar. Aj vad det kändes dagen efter. På nyårsdagen tillät jag mig att ta en komplett vilodag och det lönade sig.

Nu känns det bättre för varje dag. Blir rakare i bäckenet känns det som. Höftböjaren blir längre. Benet går lättare att manövrera överhuvudtaget.

Jag har inte berättat vad som hände med en av de två agraffer som distriktssköterskan tappade på golvet: En dag när jag slidade in benet i en byxa åkte den rakt in under nageln på en tå på surbenet. Vilken tur att min dotter var hemma, hade aldrig fått bort den med griptången.

Igår repade vi inför morgondagens gig. Det blev ett tretimmarsrep eftersom vi ska kompa en massa gäster. Kroppen höll! Hoppas den funkar imorgon också

Pillade bort alla tejpremsorna för att få tvätta ärret ordentligt i duschen. Det finns en liten, liten grej som det kommer pyttelite klar vätska ur. Tänker inte oroa mig för det.

Har också en oerhörd störtmens. Jag brukar alltid menstruera rikligt så gissa hur kombinationen med blodförtunnande sprutor verkar. Imorgon tar jag iaf sista sprutan och det ska bli skönt.

2 veckor

Idag kom distriktssköterskan och tog agrafferna. Jag fick lägga mig i sängen, först på rygg och sedan lite på halvsida för de mest ryggnära stygnen-Har du tagit agraffer nån gång förut, frågade hon. Nä, sa jag. De brukar säga att det nyps berättade hon. Det gjorde det inte för mig. En enda kände jag av annars var det helt lugnt. Hon sa att ärret var helt perfekt, ingen infektion eller ens hudreaktion på metallen. Hon tejpade några tejpremsor tvärsöver det ca. 13 cm långa ärret.

Idag har ryggen varit mycket mjukare än igår, jag tog en Diklofenak mitt på dagen och det kanske var det som gjorde susen.

Tvåhöfterskompisen berättade att hon också känner tryck i ryggslutet eller rumptrakten, i hennes fall särskilt när hon reser sig från sittande. Den känslan hade iaf gått över i den första höften. Det känns förhoppningsfullt.

För övrigt är det besöksförbud på ortopeden där mamma ligger, misstänkt vinterkräksjuka...

O-dagen

Min sambo och jag åkte till sjukhuset där jag skulle inställa mig 7.30. Jag fick komma in till ett preoprum där jag fick veta att jag skulle in redan 9.25. Bra tänkte jag, mindre tid att gruva sig. Min vän narkosöverläkaren och ortopeden kom in en stund och jag fick tillfälle att fråga om nåt kunde göras åt mitt bäcken under operationen men det kunde det inte. Sen Descutanduschade jag, min sambo hjälpte mig med benet, fick en mugg med piller (Panodil, Stesolid, antiklådapiller) och la mig tillrätta i sängen iklädd jättetrosor och "tvångströja" (skjorta med knytning bak). Jag blev ivägskjutsad till operation och sa hej till min sambo vid hissen.

Smålullig träffade jag narkossköterskan som var rolig och trevlig, hon förklarade återigen vad som skulle hända men hade missat att jag förutom morfinspinal, sömnmedel och lugnande också skulle ha lokalbedövning i höftleden. Det sa XX sa jag.. Jamen då är det så sa hon, XX säger man inte emot.

Fler människor kom in i rummet men vid det laget var jag ganska packad. Jag minns att jag lyftes över till operationsbritsen, skruvades fast i ett skruvstäd. Någon frågade hur det kändes, jo ok sa jag. Så bra, fick jag till svar, då biter bedövningen. Sen tvättades benet och någon testade min känsel genom att dra med en blöt och kall lapp (tror jag) i midjan, rumpan och låret. Jag minns att det var kallt i midjan, kändes lite på rumpan och ingenting på benet. Mina armar ordnades med kuddar mellan på en sorts vinge till britsen.

Sen fick jag frågan om jag ville lyssna på musik. Det ville jag. Det fanns inga direkta favoritkategorier att välja bland. Evert Taube, Abba, Cornelis Wreeswijk, rockballader rabblade någon. Rockballader tar jag, sa jag. En eller två hörlurar frågade någon. Två, sa jag, tänkte att det skulle höras mindre av sågen dessutom vill jag ju ha stereo (herregud, jag är ju musiker hann jag tänka =). Jag hörde We are the Champions med Queen men när Jon Bon Jovi började sjunga försvann jag.....


Det första minne jag har efter det är väldigt vagt av att de satte agrafferna och att ortopeden lutade sig över mig och sa att det hade gått bra. Jag lyftes över i sängen med hjälp av nån sorts fallskärm tror jag också.

Lite senare kom jag lite mer till sans på intensiven. XX med fru och den narkosläkare som haft hand om mig var förbi och sa att allt gått bra. Narkosläkaren sa något berömmande om mitt musicerande.

Den kvällen och natten var vi bara två patienter på IVA. Vi kom i drogat samspråk då och då och hade trots komplett olika bakgrunder en hel del att prata om. På IVA jobbade två underbara personer den natten, den ene hade opererat bägge höfterna. De fick hjälpa den andra patienten mycket eftersom hon både mådde illa och hade väldigt ont. Jag mådde däremot så bra man kan begära och fick morfin under operationsdygnet.