3,5 månad

Det var ett tag sedan jag skrev. Dels för att jag inte har haft så mycket höftmässigt att berätta, dels för att jag haft så mycket annat en period.
Under veckorna som gått har jag iaf haft ont i ljumsken på opbenet ibland, särskilt i samband med ansträngning tex i slutet av en promenad. Efter lite vila har det gått till sig. När jag promenerar känner jag ofta av bägge höfterna efter en stund. I den friska känns det på utsidan av höften. Ryggen är däremot väldigt smärtfri nuförtiden.

Jag har såklart flyttat fram gränserna för vad jag "får" göra nu när restriktionerna är borta. Det mesta går alldeles utmärkt men det kan ju ha bidragit till att jag känt av höften mer nu.

Idag var jag på återbesök. Sjukgymnasten var väldigt trevlig och hon testade min styrka och rörlighet åt alla håll och gav mig MVG i bägge grenarna. Jag är inte lika stark och smidig i opbenet men tydligen jättebra med hänsyn till tiden som gått. Det kändes bra.

Hon frågade också om mina förväntningar infriats. Innan operationen sade jag "att ha mindre ont och att få ett liv". Förväntningarna har definitivt infriats, även om det inte skulle bli bättre än det är nu är skillnaden så stor jämfört med i höstas.

Hon tittade på mitt bäcken och tyckte att det är väldigt lite snett nu och det har jag ju känt själv också. Mitt opben är 5 mm längre än det friska så jag kan ha ett inlägg om jag vill men kan låta bli om det är bekvämare. I postopröntgen uppmättes benskillnaden till 10 mm så tydligen trycks det ihop med ungefär hälften. Mindre skillnad än det är nu ska jag inte räkna med.

Hon frågade om svullnad, sårläkning och känsel men inget har ju varit nåt problem. Känselbortfallet under ärret kan bli bestående men det tycker jag inte är så mycket att orda om, det är ju inte fingertopparna precis.

Hon upprepade de livslånga restriktionerna som jag redan kände till. Att inte hoppa, springa, sitta på huk, bära mer än 20 kilo. Det kan jag leva med.

Imorgon blir det stödstrumpor på för långflygning till USA. See ya!