3 veckor 6 dagar

De sex dagarna sedan mitt förra inlägg har stadigt gått uppåt. Jag går för det mesta utan kryckor inne även på morgonen. Jag har promenerat vissa dagar men vädret har inte varit särskilt promenadvänligt, antingen -20 eller snöfall. På nyårsaftonen förtog jag mig lite. Gick till ICA, stod i köket och lagade mat ganska länge, sen hade vi folk här hemma så jag satt i min stol i ca 10 timmar. Aj vad det kändes dagen efter. På nyårsdagen tillät jag mig att ta en komplett vilodag och det lönade sig.

Nu känns det bättre för varje dag. Blir rakare i bäckenet känns det som. Höftböjaren blir längre. Benet går lättare att manövrera överhuvudtaget.

Jag har inte berättat vad som hände med en av de två agraffer som distriktssköterskan tappade på golvet: En dag när jag slidade in benet i en byxa åkte den rakt in under nageln på en tå på surbenet. Vilken tur att min dotter var hemma, hade aldrig fått bort den med griptången.

Igår repade vi inför morgondagens gig. Det blev ett tretimmarsrep eftersom vi ska kompa en massa gäster. Kroppen höll! Hoppas den funkar imorgon också

Pillade bort alla tejpremsorna för att få tvätta ärret ordentligt i duschen. Det finns en liten, liten grej som det kommer pyttelite klar vätska ur. Tänker inte oroa mig för det.

Har också en oerhörd störtmens. Jag brukar alltid menstruera rikligt så gissa hur kombinationen med blodförtunnande sprutor verkar. Imorgon tar jag iaf sista sprutan och det ska bli skönt.

2 veckor

Idag kom distriktssköterskan och tog agrafferna. Jag fick lägga mig i sängen, först på rygg och sedan lite på halvsida för de mest ryggnära stygnen-Har du tagit agraffer nån gång förut, frågade hon. Nä, sa jag. De brukar säga att det nyps berättade hon. Det gjorde det inte för mig. En enda kände jag av annars var det helt lugnt. Hon sa att ärret var helt perfekt, ingen infektion eller ens hudreaktion på metallen. Hon tejpade några tejpremsor tvärsöver det ca. 13 cm långa ärret.

Idag har ryggen varit mycket mjukare än igår, jag tog en Diklofenak mitt på dagen och det kanske var det som gjorde susen.

Tvåhöfterskompisen berättade att hon också känner tryck i ryggslutet eller rumptrakten, i hennes fall särskilt när hon reser sig från sittande. Den känslan hade iaf gått över i den första höften. Det känns förhoppningsfullt.

För övrigt är det besöksförbud på ortopeden där mamma ligger, misstänkt vinterkräksjuka...