Röntgensvar

Har fått brev med utlåtande om mina röntgenbilder. Röntgenläkaren säger:
Vänster höft. Något reducerad broskhöjd centralt. Inga övriga arthrosförändringar.
Höger höft. Oförändrat protesläge jämfört med 091210. Inget nytillkommet

Ingen proteslossning-Hurra! ...men helt bra känns det inte...
Ingen uttalad artros i vänster-Hurra! ...men vad är det som hugger och jävlas då?

Distriktsläkaren skriver "ortopederna kan troligen inte göra något åt dina besvär.Jag skriver gärna remiss till våra sjukgymnaster för att få en undersökning och bedömning av vad som kan orsaka besväreni vänster höft. Om det är ledbrosket kan det vara tidiga tecken på artros och då kanske de föreslår artrosskola som sjukgymnasten kan berätta mera om"

Jag irriterar mig på ordet troligen. Om det finns minsta tvekan ska väl ortopederna få bedöma det tycker jag. Imorgon ska jag begära en telefonkontakt med distriktsläkaren för att föreslå/kräva en magnetröntgen.

Lördag

Har enda lediga dagen på turnén, kan dessutom spendera den hemma =). I veckan har en kallelse till röntgen kommit men är det inte typiskt att jag blivit kallad på onsdag när jag inte under några omständigheter kan komma. Måste ringa på måndag. Hursomhelst har benen skött sig hyfsat under veckan. Har ätit lite diclofenak och paraflex men inte fulldos. Det är ganska trist att stå på scen och inte kunna röra sig fritt utan hela tiden tänka på surhöfterna men det har funkat ok ändå. Op-benet har faktiskt uppvisat en förbättring så jag hoppas ju såklart att röntgen inte visar på nåt protesfel.

Läste i tidningen att "min" ortoped fått "ett erbjudande han inte kunde säga nej till" och går vidare till en privat vårdgivare. Där kommer han bara att utföra dagkirurgi, alltså inga knän och höfter (i nuläget åtminstone)Det störde mig, han ska ju finnas just för mig tänkte jag en kort stund. Om det blir nya ortopedbesök får jag väl helt enkelt fråga min vän narkosläkaren vem jag ska försöka få besöka.

Lägesrapport

Sedan mitt senaste inlägg har viss förbättring skett. Jag vilade ju extremt mycket mellan juldagen och trettondagsafton (då jag hade en spelning) Det hade det goda med sig att ickeopbenets besvär avtog markant. Opbenet blev också lite bättre. Lite mindre svullet, lite mindre ont. Jag körde stenhårt med diklofenak och paraflex en period.

Men-nåt är fel i opbenet. Det känns som att det glappar i leden, det gör ont på både fram- och baksida samt ut och insida ibland. Inte jätteont, inte artosvärk, men tillräckligt för att det ska störa mig nåt alldeles oerhört. Har varit på massage på jobbet två gånger efter jul. Den alldeles fantastiska massösen märkte att jag var spänd i ryggen pga höfterna men kände ingen värme, som inflammation alstrar, i opsidan.

Ickeopbenets trassel parerar jag med att inte röra mig hastigt utom när jag promenerar. Kan verka märkligt men det funkar bra när jag går för att gå om ni förstår hur jag menar. När jag däremot går omkring med ständiga byten av riktning. I köket, på jobbet, när man inte riktigt tänker på att man rör sig-då jävlas benet.

Nån röntgenremiss har jag ju såklart inte fått ännu. Jag har hela tiden tänkt att jag ska ringa och säga att jag är tillgänglig typ närsomhelst men eftersom jag åker på turne två veckor på söndag har jag inte velat göra det. Då är jag ju inte tillgänglig. Jag får helt enkelt härda ut och ringa 7/2.

Mera problem

Efter mitt besök hos distriktläkaren har jag även fått ont i op-benet. Så efter ett samtal med ortopedmottagningen ska min röntgenremiss nu också omfatta den högra höften.
I samband med allt julstök är det möjligt att op-benet fått ta alltför mycket stryk så förhoppningsvis är det muskulärt men risken för proteslossning finns ju alltid.

1 år

Då är det alltså ett år sedan på dagen som jag Descutanduschade för tredje gången, undervisade operationspersonalen i främre och bakre snitt och small av till en slemmig powerballad. När jag vaknade hade jag ett titanimplantat. Tänk vad som kan göras!

Idag på ettårsdagen var jag på vårdcentralen för min andra höft. Min distriktsläkare öppnade genom att fråga: Vad gör du egentligen med dina höfter?
Jag fick beskriva mina problem och tala om mina egna teorier. Artros, inflammation eller främmande föremål (brosk) som kilat sig in i höftleden.

Vi tittade på röntgenbilderna från ifjol dels den från augusti dels den efter operationen och han bekräftade att min vänstra höft såg fräsch ut. Då! 1 år har gått, menade han, mycket kan ha hänt.

Han kollade igenom min rörlighet som ju inte är påverkad, vred min överkropp i förhållande till mitt bäcken. Jag fick böja mig framåt och bakåt. Inget påverkade min vänstra höft.

I nuläget känns det ofta nästan helt bra. Ibland (varje dag) kommer de där oprovocerade huggen som gör att jag måste stanna till och lägga över vikten på den högra sidan. När jag inte får benet i läge kan det hugga upprepade gånger och då känns det som om jag blir svagare och domnar lite i benet. Efter lite vila brukar det kunna vara helt bra.

Inflammation kunde han iaf avskriva, likaså ljumskbrock. Återstår artros eller löst brosk i leden. Jag blev remitterad till röntgen som han varnade skulle kunna dröja länge innan jag blir kallad till. Om den inte visar nåt måste han remittera mig till ortopeden för att de i sin tur ska kunna remittera mig till magnetröntgen som måste till för att ev. broskbit ska synas.
Suck!

10 och en halv månad

Det går faktiskt framåt för mig. I nuläget känns det som problemen i det icke-opererade benet håller på att försvinna eller åtminstone minska. Jag hoppas ju såklart att det är som ortopeden sa; efter ett år kan man säga hur det gick. Hursomhelst hugger det mindre ofta i ljumsken, strålandet nedöver lårets insida och knävärken har försvunnit.

Jag tänker att antingen har jag lärt mig parera en ev. ny artros eller så har kroppen anpassat sig till det nya. Förhoppningsvis har mina problem berott på snedheten i mitt bäcken. =)

Jag har också blivit medveten om vikten att ha riktigt bra skor. Jag har oftast haft sneakers under flera år, med ortopedisk sula dessutom, men när jag köpte nya märkte jag en otrolig skillnad. De jag bytte ut var väldigt snedtrampade sedan min värsta preoptid.

Så sammantaget känner jag mig tämligen hoppfull just nu. (och jodå, jag har simmat flera gånger)

Simning

Jag har kommit igång med simning. Det känns otroligt bra! Jag minns så väl förra sommaren då jag faktiskt inte alls kunde simma bröstsim. Det gick helt enkelt inte att utföra bentagen.
Nu simmar jag 1000 meter som ingenting och ingen av höfterna protesterar. I våras vågade jag av nån anledning inte åka och simma. Minnet från oförmågan förra sommaren var för färskt.