I fredags körade jag på en konsert, jag hade klackiskor och dansade rätt mycket på scenen i en timme. Vilken känsla att kunna göra det!
För övrigt tycker jag att det går bättre och bättre med det mesta. Idag har jag krattat utan problem (förutom en blåsa i handen då =) Jag promenerar och stretchar, har köpt nya walkingskor och nya stavar. Längtar tills det torkat upp i elljusspåret så jag kan gå där.
Tvåhöfterskompisen berättade att hennes ortoped sagt att inte ens sitta på huk är ett nono utan att hon får göra precis vad som helst. Jag tror att jag ska ringa min och fråga.
Jag har förresten blivit inåtfotad på opbenet! Hur kan det ha blivit så? Har visserligen läst om ett par andra som också blivit det men det är ju ändå helskumt.
söndag 9 maj 2010
lördag 17 april 2010
4 månader 2 veckor
Har tänkt skriva flera gånger men jag vet egentligen inte vad jag ska skriva om. Jag kämpar på så gott jag kan. I veckan har jag promenerat och cyklat en del, under USAresan var träningen totalt bortprioriterad. Jag har ändå blivit starkare, har kört min "lyfta-benet-från-fotpallen" på tid och är nu uppe i 40 sekunder =)
Under min resa började jag mer och mer ligga på icke-opsidan, mest för att sängarna var så hårda att det inte funkade att ligga på rygg hela tiden.
Jag börjar känna mig mer och mer som en självständig person. Jag tycker att jag kan göra det mesta som jag vill. Jag undviker att bära/lyfta tungt, sätta mig på golvet har jag inte gjort sedan i oktober kanske men jag klarar det mesta.
Jag har ju ofta ont men inte värk. Skillnaden är himmelsvid. När jag får ont i ophöften motverkar jag det genom att sträcka på höften och ta ut steget bakåt. Min "friska" höft får jag mesta bara ont i när jag promenerar eller går i trappor.
När jag tex är på stan känner jag tydligt att min högra sida är längre än min vänstra. Benet är väl bara 5 mm längre men mitt bäcken verkar inte vilja loda till sig mer.
På det hela taget känns det som att det går framåt om än oerhört långsamt. Blir jag inte bättre än jag är nu är jag ändå så mycket bättre än i höstas.
Under min resa började jag mer och mer ligga på icke-opsidan, mest för att sängarna var så hårda att det inte funkade att ligga på rygg hela tiden.
Jag börjar känna mig mer och mer som en självständig person. Jag tycker att jag kan göra det mesta som jag vill. Jag undviker att bära/lyfta tungt, sätta mig på golvet har jag inte gjort sedan i oktober kanske men jag klarar det mesta.
Jag har ju ofta ont men inte värk. Skillnaden är himmelsvid. När jag får ont i ophöften motverkar jag det genom att sträcka på höften och ta ut steget bakåt. Min "friska" höft får jag mesta bara ont i när jag promenerar eller går i trappor.
När jag tex är på stan känner jag tydligt att min högra sida är längre än min vänstra. Benet är väl bara 5 mm längre men mitt bäcken verkar inte vilja loda till sig mer.
På det hela taget känns det som att det går framåt om än oerhört långsamt. Blir jag inte bättre än jag är nu är jag ändå så mycket bättre än i höstas.
torsdag 1 april 2010
3 månader 4 veckor
Är i USA nu men jag har bara pipit i en säkerhetskontroll, den på Arlanda. För övrigt har jag ont i höfterna men värmen gör det lindrigare, precis som jag känt det hittills i duschen, bastun etc.
Det hugger ibland i ickeopbenets ljumske, funderar om det är surben på gång där också eller om jag bara känner av bäckenets föskjutning.
Det hugger ibland i ickeopbenets ljumske, funderar om det är surben på gång där också eller om jag bara känner av bäckenets föskjutning.
torsdag 25 mars 2010
3,5 månad
Det var ett tag sedan jag skrev. Dels för att jag inte har haft så mycket höftmässigt att berätta, dels för att jag haft så mycket annat en period.
Under veckorna som gått har jag iaf haft ont i ljumsken på opbenet ibland, särskilt i samband med ansträngning tex i slutet av en promenad. Efter lite vila har det gått till sig. När jag promenerar känner jag ofta av bägge höfterna efter en stund. I den friska känns det på utsidan av höften. Ryggen är däremot väldigt smärtfri nuförtiden.
Jag har såklart flyttat fram gränserna för vad jag "får" göra nu när restriktionerna är borta. Det mesta går alldeles utmärkt men det kan ju ha bidragit till att jag känt av höften mer nu.
Idag var jag på återbesök. Sjukgymnasten var väldigt trevlig och hon testade min styrka och rörlighet åt alla håll och gav mig MVG i bägge grenarna. Jag är inte lika stark och smidig i opbenet men tydligen jättebra med hänsyn till tiden som gått. Det kändes bra.
Hon frågade också om mina förväntningar infriats. Innan operationen sade jag "att ha mindre ont och att få ett liv". Förväntningarna har definitivt infriats, även om det inte skulle bli bättre än det är nu är skillnaden så stor jämfört med i höstas.
Hon tittade på mitt bäcken och tyckte att det är väldigt lite snett nu och det har jag ju känt själv också. Mitt opben är 5 mm längre än det friska så jag kan ha ett inlägg om jag vill men kan låta bli om det är bekvämare. I postopröntgen uppmättes benskillnaden till 10 mm så tydligen trycks det ihop med ungefär hälften. Mindre skillnad än det är nu ska jag inte räkna med.
Hon frågade om svullnad, sårläkning och känsel men inget har ju varit nåt problem. Känselbortfallet under ärret kan bli bestående men det tycker jag inte är så mycket att orda om, det är ju inte fingertopparna precis.
Hon upprepade de livslånga restriktionerna som jag redan kände till. Att inte hoppa, springa, sitta på huk, bära mer än 20 kilo. Det kan jag leva med.
Imorgon blir det stödstrumpor på för långflygning till USA. See ya!
Under veckorna som gått har jag iaf haft ont i ljumsken på opbenet ibland, särskilt i samband med ansträngning tex i slutet av en promenad. Efter lite vila har det gått till sig. När jag promenerar känner jag ofta av bägge höfterna efter en stund. I den friska känns det på utsidan av höften. Ryggen är däremot väldigt smärtfri nuförtiden.
Jag har såklart flyttat fram gränserna för vad jag "får" göra nu när restriktionerna är borta. Det mesta går alldeles utmärkt men det kan ju ha bidragit till att jag känt av höften mer nu.
Idag var jag på återbesök. Sjukgymnasten var väldigt trevlig och hon testade min styrka och rörlighet åt alla håll och gav mig MVG i bägge grenarna. Jag är inte lika stark och smidig i opbenet men tydligen jättebra med hänsyn till tiden som gått. Det kändes bra.
Hon frågade också om mina förväntningar infriats. Innan operationen sade jag "att ha mindre ont och att få ett liv". Förväntningarna har definitivt infriats, även om det inte skulle bli bättre än det är nu är skillnaden så stor jämfört med i höstas.
Hon tittade på mitt bäcken och tyckte att det är väldigt lite snett nu och det har jag ju känt själv också. Mitt opben är 5 mm längre än det friska så jag kan ha ett inlägg om jag vill men kan låta bli om det är bekvämare. I postopröntgen uppmättes benskillnaden till 10 mm så tydligen trycks det ihop med ungefär hälften. Mindre skillnad än det är nu ska jag inte räkna med.
Hon frågade om svullnad, sårläkning och känsel men inget har ju varit nåt problem. Känselbortfallet under ärret kan bli bestående men det tycker jag inte är så mycket att orda om, det är ju inte fingertopparna precis.
Hon upprepade de livslånga restriktionerna som jag redan kände till. Att inte hoppa, springa, sitta på huk, bära mer än 20 kilo. Det kan jag leva med.
Imorgon blir det stödstrumpor på för långflygning till USA. See ya!
måndag 8 mars 2010
3 månader
Då har det alltså gått 3 månader. TRE MÅNADER! Hur gick det till? Det känns ju så nyligt och höften/operationen/kroppen upptar fortfarande våldigt mycket av min tankeverksamhet. Jag minns att jag tänkte: -Hur ska jag klara restriktionerna så länge? Det gick ju det med.
I morse "firade" jag med att sitta på en köksstol, lyfta foten till det översta trappsteget, böja mig lätt framåt och dra på mig sockan. Blev bra mycket mindre vinkel än 90 grader men höften luxerade inte. Lite senare kände jag ändå att jag sträckt mig i rumpan. Den har jag inte hittat nåt sätt att stretcha under rehabtiden.
I helgen sov jag hos en kompis efter en fest i Luleå. Sängen jag sov i var mycket hårdare än min-det kändes rejält i kroppen, särskilt i ryggen, hela dagen igår!
Idag har det varit plusgrader i kombination med hård blåst så nu är det som en isgata ute. Usch vad jag känner mig rädd för att halka men jag får väl ta mig broddar!
I morse "firade" jag med att sitta på en köksstol, lyfta foten till det översta trappsteget, böja mig lätt framåt och dra på mig sockan. Blev bra mycket mindre vinkel än 90 grader men höften luxerade inte. Lite senare kände jag ändå att jag sträckt mig i rumpan. Den har jag inte hittat nåt sätt att stretcha under rehabtiden.
I helgen sov jag hos en kompis efter en fest i Luleå. Sängen jag sov i var mycket hårdare än min-det kändes rejält i kroppen, särskilt i ryggen, hela dagen igår!
Idag har det varit plusgrader i kombination med hård blåst så nu är det som en isgata ute. Usch vad jag känner mig rädd för att halka men jag får väl ta mig broddar!
tisdag 2 mars 2010
12 veckor
Snön fortsätter att ösa ner, tar det aldrig slut ? Att promenera utomhus är inte att tänka på här hos mig. Att ta sig till brevlådan eller bilen är ett tillräckligt stort äventyr för en höftledsopererad! Idag har jag blivit kallad till återbesök hos en sjukgymnast på ortopeden. Den 25/3 ska jag dit. Längtar och bävar efter att få höra hennes dom om mitt ben och bäcken. Hade lite ont i opbenet igår men på det hela taget är det mer framåt än bakåt. Har mindre ont i hela kroppen nu än för några veckor sedan. Det går lite lättare på morgnarna. Jag gör "nya" saker hela tiden. Idag tankade jag tex. Det har jag nog inte gjort sedan okt, nov nån gång. En liten skitsak, javisst, men otroligt tillfredsställande att bli mer och mer självständig.
lördag 27 februari 2010
11 veckor 4 dagar
Idag är jag oerhört nöjd! Av tre direkta anledningar:
1. Jag spelade igår utan att ha nån barstol på scenen. Vi spelade två set och det andra var mer än en timme långt. Jag stod hela tiden =) OK jag dansade väl inte omkring direkt men jag stod iaf. Senast jag gjorde det var i våras nån gång.
2. Enligt maken som var vaken sov jag minst 1/2 timme på sidan inatt. Det är första gången!
3. I morse tog jag på mig sockan utan pådragare. Satt på sängen, fällde ut knät och tog utan smärta på mig strumpan.
Sedan jag skrev senast har jag haft någon dag med ont i ryggen och bäckenet men samtidigt flyttar jag fram gränsen för vad jag tål. Jag tycker att det i någon vecka har verkat som om 90 gradersrestriktionen inte längre har nån betydelse. Jag tror att jag skulle kunna böja mer men jag ska såklart inte göra det innan 8/3.
Under veckan som gått har jag också kört till Luleå fram och tillbaka tre gånger (5,5 mil enkel väg). Det har också funkat skitbra.
När jag sitter kan jag hålla benet ovanför fotpallen typ 13 sekunder nu. Det låter kanske lite men för mig som inte ens kunde få upp benet på den pallen för 10 veckor sedan är det fantastiskt.
Jag har reflekterat över hur olika upplevelser och problem jag och mina höftkompisar har efter operationen. Nån går utan kryckor direkt, nån har kvar en efter 10 veckor.
Nån lyfter benet i liggande efter 1-2 veckor, nån knappt efter 11. Nån sover på sidan efter 1 vecka, nån efter 11. Nån behöver värktabletter länge, nån knappt alls osv...
Nu hoppas jag på att benet ska bli lite "lättare" här framöver, att det ska kännas naturligt att ligga på sidan samt att bäckenet ska fortsätta att komma i läge utan att jag får ryggskott.
1. Jag spelade igår utan att ha nån barstol på scenen. Vi spelade två set och det andra var mer än en timme långt. Jag stod hela tiden =) OK jag dansade väl inte omkring direkt men jag stod iaf. Senast jag gjorde det var i våras nån gång.
2. Enligt maken som var vaken sov jag minst 1/2 timme på sidan inatt. Det är första gången!
3. I morse tog jag på mig sockan utan pådragare. Satt på sängen, fällde ut knät och tog utan smärta på mig strumpan.
Sedan jag skrev senast har jag haft någon dag med ont i ryggen och bäckenet men samtidigt flyttar jag fram gränsen för vad jag tål. Jag tycker att det i någon vecka har verkat som om 90 gradersrestriktionen inte längre har nån betydelse. Jag tror att jag skulle kunna böja mer men jag ska såklart inte göra det innan 8/3.
Under veckan som gått har jag också kört till Luleå fram och tillbaka tre gånger (5,5 mil enkel väg). Det har också funkat skitbra.
När jag sitter kan jag hålla benet ovanför fotpallen typ 13 sekunder nu. Det låter kanske lite men för mig som inte ens kunde få upp benet på den pallen för 10 veckor sedan är det fantastiskt.
Jag har reflekterat över hur olika upplevelser och problem jag och mina höftkompisar har efter operationen. Nån går utan kryckor direkt, nån har kvar en efter 10 veckor.
Nån lyfter benet i liggande efter 1-2 veckor, nån knappt efter 11. Nån sover på sidan efter 1 vecka, nån efter 11. Nån behöver värktabletter länge, nån knappt alls osv...
Nu hoppas jag på att benet ska bli lite "lättare" här framöver, att det ska kännas naturligt att ligga på sidan samt att bäckenet ska fortsätta att komma i läge utan att jag får ryggskott.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)