Hej på er, om nu någon ser detta. De senaste åren har funkar mer eller mindre bra. Jag har varit trött i höften iblan såklart men ändå funkat. Har känt att den andra höften hör av sig mer och mer men att det nog är några år bort. Torsdag 6/10 tog jag en promenad med bungy pump-stavar på ett lokalt elljusspår och PANG, så låg jag. blöta asplöv som oturligt nog låg ovanpå en sten blev mitt fall. Bröt lårbenet ungefär på mitten i mitt protesben så det blev operation med insättning av ny, längre protes. Den här gången ser rehaben annorlunda ut. Jag får inte alls stödja på benet förrän, tidigast, efter 6 veckor. Det innebär såklart att jag inte kommer ut alls och inte heller kan göra något vettigt. Humöret går verkligen upp och ner men idag har iaf hälften av "hoppa på ett ben"-tiden gått, förutsatt att återbesöket är positivt. Det känns så surt, så oturligt!

Surt som fan!

Det var ju evigheter sedan jag skrev något här. Mycket beroende på att jag funkat rätt bra för det mesta. Vi skaffade hund i oktober -12 och det promenerandet det inneburit har varit bra för både min opererade och min icke opererade höft. Visst har jag haft sämre dagar då jag knappt kunnat gå och bägge höfterna värkt men på det stora hela ändå helt ok. MEN, för två och en halv vecka sedan ramlade jag när jag var med hunden i skogen och föll illa på den icke opererade höften och nu tror jag att en ny operation ligger närmare i tid än jag trodde innan... Jag har riktigt hemsk värk, ni vet den där som strålar ner mot knät och bedövar hela benet. Fy fan vad jag inte vill det här!

Tja, vad ska man säga!

Har kört sjukgymnastens program i nästan tre månader nu och det enda jag kan säga är att jag funkar såååååå mycket bättre. Huggandet är helt borta. Resten av bäckenet, höftpartiet ropar såklart på felaktigheter men totalt sett funkar jag så mycket bättre nu.

Sjukgymnast

Idag besökte jag en sjukgymnast, en kvinna som jag inte träffat förut. Hon lyssnade och frågade noggrannt. Därefter töjde hon på min vänsterhöft i alla ytterlägen och inte mesigt. Hon tryckte med armbågen på rumpan (höftledens baksida).

Hon tycker att mina symptom på många sätt bär artrosens kännetecken men några saker talar emot: Min upplevelse att det svider och bränner snarare än molar. Mina domningar.

Hon försökte provocera ischiasnerven samt en annan nerv, utan resultat. Har ju en bra dag idag.

Hon lärde mig nya stretchingövningar, ville komma åt djupa rumpmuskeln. Vi lyckades aldrig helt, förmodligen för att baksida lår sa emot innan.

Jag ska iaf gå och träna hos henne under en månads tid innan vi tar ställning till en förnyad förfrågan om MR.

Inte fan är det kul!

Bakslag

Idag hugger det och värker, svider, bränner som fan igen.

Sjukgymnast

Idag ringde en sjukgymnast. Henne ska jag träffa nästa vecka. Vi pratade om mina besvär som (ta i trä) varit drastiskt förminskade sedan omkring 1/3. Det känns ju fantastiskt att huggandet gett med sig, får mig att tro att broskbiten vandrat vidare. Idag promenerade jag 30 minuter i (för mig) rask takt utan ett enda hugg =) Jag känner lite i utsida/baksida men inget som inte går att leva med. Kan det vara så att det är en begynnande artros men att huggandet är/var nåt annat?
Sjukgymnasten kunde i alla fall se att ortopedmottagningen inte tycker att en magnetröntgen fyller någon funktion i nuläget. Får väl ta nya tag i den frågan om huggandet börjar om. För övrigt kom förbättringen i samband med väderomslaget här uppe, undrar om det bara var en tillfällighet eller?

Telefonkontakt

Har just pratat med distriktsläkaren. Resultatet blev att han dels skriver till ortopeden för att de ska få ta ställning till mina besvär och ev. magnetröntgen. Distriktsläkaren får inte remittera till en sådan. Han remitterar mig också till en sjukgymnast. Han tyckte att det faktum att jag har full rörlighet i höften talar för att det inte är artrosrelaterade problem. Jag påpekade också att smärtan är av en helt annan karaktär än förra svängen. Då är det bara vänta som gäller igen.

Röntgensvar

Har fått brev med utlåtande om mina röntgenbilder. Röntgenläkaren säger:
Vänster höft. Något reducerad broskhöjd centralt. Inga övriga arthrosförändringar.
Höger höft. Oförändrat protesläge jämfört med 091210. Inget nytillkommet

Ingen proteslossning-Hurra! ...men helt bra känns det inte...
Ingen uttalad artros i vänster-Hurra! ...men vad är det som hugger och jävlas då?

Distriktsläkaren skriver "ortopederna kan troligen inte göra något åt dina besvär.Jag skriver gärna remiss till våra sjukgymnaster för att få en undersökning och bedömning av vad som kan orsaka besväreni vänster höft. Om det är ledbrosket kan det vara tidiga tecken på artros och då kanske de föreslår artrosskola som sjukgymnasten kan berätta mera om"

Jag irriterar mig på ordet troligen. Om det finns minsta tvekan ska väl ortopederna få bedöma det tycker jag. Imorgon ska jag begära en telefonkontakt med distriktsläkaren för att föreslå/kräva en magnetröntgen.

Lördag

Har enda lediga dagen på turnén, kan dessutom spendera den hemma =). I veckan har en kallelse till röntgen kommit men är det inte typiskt att jag blivit kallad på onsdag när jag inte under några omständigheter kan komma. Måste ringa på måndag. Hursomhelst har benen skött sig hyfsat under veckan. Har ätit lite diclofenak och paraflex men inte fulldos. Det är ganska trist att stå på scen och inte kunna röra sig fritt utan hela tiden tänka på surhöfterna men det har funkat ok ändå. Op-benet har faktiskt uppvisat en förbättring så jag hoppas ju såklart att röntgen inte visar på nåt protesfel.

Läste i tidningen att "min" ortoped fått "ett erbjudande han inte kunde säga nej till" och går vidare till en privat vårdgivare. Där kommer han bara att utföra dagkirurgi, alltså inga knän och höfter (i nuläget åtminstone)Det störde mig, han ska ju finnas just för mig tänkte jag en kort stund. Om det blir nya ortopedbesök får jag väl helt enkelt fråga min vän narkosläkaren vem jag ska försöka få besöka.

Lägesrapport

Sedan mitt senaste inlägg har viss förbättring skett. Jag vilade ju extremt mycket mellan juldagen och trettondagsafton (då jag hade en spelning) Det hade det goda med sig att ickeopbenets besvär avtog markant. Opbenet blev också lite bättre. Lite mindre svullet, lite mindre ont. Jag körde stenhårt med diklofenak och paraflex en period.

Men-nåt är fel i opbenet. Det känns som att det glappar i leden, det gör ont på både fram- och baksida samt ut och insida ibland. Inte jätteont, inte artosvärk, men tillräckligt för att det ska störa mig nåt alldeles oerhört. Har varit på massage på jobbet två gånger efter jul. Den alldeles fantastiska massösen märkte att jag var spänd i ryggen pga höfterna men kände ingen värme, som inflammation alstrar, i opsidan.

Ickeopbenets trassel parerar jag med att inte röra mig hastigt utom när jag promenerar. Kan verka märkligt men det funkar bra när jag går för att gå om ni förstår hur jag menar. När jag däremot går omkring med ständiga byten av riktning. I köket, på jobbet, när man inte riktigt tänker på att man rör sig-då jävlas benet.

Nån röntgenremiss har jag ju såklart inte fått ännu. Jag har hela tiden tänkt att jag ska ringa och säga att jag är tillgänglig typ närsomhelst men eftersom jag åker på turne två veckor på söndag har jag inte velat göra det. Då är jag ju inte tillgänglig. Jag får helt enkelt härda ut och ringa 7/2.

Mera problem

Efter mitt besök hos distriktläkaren har jag även fått ont i op-benet. Så efter ett samtal med ortopedmottagningen ska min röntgenremiss nu också omfatta den högra höften.
I samband med allt julstök är det möjligt att op-benet fått ta alltför mycket stryk så förhoppningsvis är det muskulärt men risken för proteslossning finns ju alltid.

1 år

Då är det alltså ett år sedan på dagen som jag Descutanduschade för tredje gången, undervisade operationspersonalen i främre och bakre snitt och small av till en slemmig powerballad. När jag vaknade hade jag ett titanimplantat. Tänk vad som kan göras!

Idag på ettårsdagen var jag på vårdcentralen för min andra höft. Min distriktsläkare öppnade genom att fråga: Vad gör du egentligen med dina höfter?
Jag fick beskriva mina problem och tala om mina egna teorier. Artros, inflammation eller främmande föremål (brosk) som kilat sig in i höftleden.

Vi tittade på röntgenbilderna från ifjol dels den från augusti dels den efter operationen och han bekräftade att min vänstra höft såg fräsch ut. Då! 1 år har gått, menade han, mycket kan ha hänt.

Han kollade igenom min rörlighet som ju inte är påverkad, vred min överkropp i förhållande till mitt bäcken. Jag fick böja mig framåt och bakåt. Inget påverkade min vänstra höft.

I nuläget känns det ofta nästan helt bra. Ibland (varje dag) kommer de där oprovocerade huggen som gör att jag måste stanna till och lägga över vikten på den högra sidan. När jag inte får benet i läge kan det hugga upprepade gånger och då känns det som om jag blir svagare och domnar lite i benet. Efter lite vila brukar det kunna vara helt bra.

Inflammation kunde han iaf avskriva, likaså ljumskbrock. Återstår artros eller löst brosk i leden. Jag blev remitterad till röntgen som han varnade skulle kunna dröja länge innan jag blir kallad till. Om den inte visar nåt måste han remittera mig till ortopeden för att de i sin tur ska kunna remittera mig till magnetröntgen som måste till för att ev. broskbit ska synas.
Suck!

10 och en halv månad

Det går faktiskt framåt för mig. I nuläget känns det som problemen i det icke-opererade benet håller på att försvinna eller åtminstone minska. Jag hoppas ju såklart att det är som ortopeden sa; efter ett år kan man säga hur det gick. Hursomhelst hugger det mindre ofta i ljumsken, strålandet nedöver lårets insida och knävärken har försvunnit.

Jag tänker att antingen har jag lärt mig parera en ev. ny artros eller så har kroppen anpassat sig till det nya. Förhoppningsvis har mina problem berott på snedheten i mitt bäcken. =)

Jag har också blivit medveten om vikten att ha riktigt bra skor. Jag har oftast haft sneakers under flera år, med ortopedisk sula dessutom, men när jag köpte nya märkte jag en otrolig skillnad. De jag bytte ut var väldigt snedtrampade sedan min värsta preoptid.

Så sammantaget känner jag mig tämligen hoppfull just nu. (och jodå, jag har simmat flera gånger)

Simning

Jag har kommit igång med simning. Det känns otroligt bra! Jag minns så väl förra sommaren då jag faktiskt inte alls kunde simma bröstsim. Det gick helt enkelt inte att utföra bentagen.
Nu simmar jag 1000 meter som ingenting och ingen av höfterna protesterar. I våras vågade jag av nån anledning inte åka och simma. Minnet från oförmågan förra sommaren var för färskt.

Länge sedan sist!

Idag skriver vi 18/9. Imorgon går Sverige till valurnorna. Hoppas det går som jag vill =)

Sedan jag senast skrev har det tyvärr blivit sämre och sämre i min "friska" höft. Jag känner mig rätt säker på att den kommer att få samma diagnos som den opererade. Fan, fan, fan-jag trodde och hoppades att jag skulle få funka bra ett antal år nu. Tydligen inte!. Jag känner igen de tidiga symptomen från den opererade höften. Molvärken i knät, strålandet från ljumsken nedöver lårets insida, huggen i ljumsken, värken på utsidan och rumpan. Det känns förbannat orättvist! Såklart vet jag att det alltid finns nån som har det värre men vi är väl alla oss själva närmast. Beror det på att jag fick gå "för länge" så att den friska höften fick en överdos eller är jag helt enkelt disponerad för denna skitsjukdom?

Vi håller på att tömma mammas lägenhet nu, det har varit en lång och jobbig resa. När det är helt klart och nycklarna inlämnade kommer jag att ringa min husläkare så jag kommer in i turordningen...

Midsommar

Imorgon är det midsommarafton. Vi ska i vanlig ordning fira med våra goda vänner i Avan. Där inleds firandet klockan 11 med traktorsläpsfärd till en badstrand där lunch och bad väntar. När färden går hemåt brukar alla kvinnor promenera och plocka blommor medan barn och karlar åker traktor. Jag promenerade den promenaden senast för tre år sedan och tyvärr måste jag säga att jag inte kommer att gå den i år heller. Den är för lång (ca 8 km)
Ifjol vid firandet använde jag en cykel för att ta mig från vännernas hus till festplatsen men det kommer jag att slippa i år.
För övrigt börjar den opererade höften kännas stadig som en limträbalk även om det sliter och drar i musklerna ibland. Däremot känner jag oftare och oftare "hugg" i det andra benets ljumske. Jag vet inte vad jag ska tro eftersom ortopeden sa att jag inte hade några onormal förändringar i den. Kan jag ha fått en galopperande artros eller beror allt på min kropps förskjutningar? Förmodligen säker jag upp primärvården efter semestrarna för att skaffa mig en röntgenremiss.

6 månader

Kom precis hem från stavpromenaden på 3,5 km. Jag har gått den ett antal gånger på elljusspåret nu. Det känns bra med sviktande underlag och kuperad terräng. Efteråt stretchar jag låren åt alla håll =)
Det har alltså gått 6 månader på dagen i dag och det går stadigt framåt. Jag är stark och smidig i opbenet. Jag har väldigt sällan ont i ryggen nu. Mitt bäcken har fallit tillbaka ganska mycket även om det fortfarande är en bit kvar.Jag kan spela gig med bas på magen, både två och tre set, välja boots om jag vill och ändå palla. Både under tiden och dagen efter. Jag böjer mig ner till golvet/marken och plockar upp saker. Klipper och målar tånaglarna gör jag också. Det som känns mindre bra är den andra höften. Den klickar och knastrar och gör ont ibland. Får väl se vad det lider om den måste få sig en omgång också. Min känsla är att om bäckenet kommer ännu mer i läge desto bättre är det för ickeophöften.
Fick just veta att mitt fack garanterar mig 30 dagar från remiss till specialist i den nya sjukvårdsavdelningen i försäkringen. Kan vara bra...
Om 1, 5 vecka har vi den årliga gatufesten här där jag bor. Kanske jag och tvåhöfterskompisen ska bränna strumppådragarna då. Vad säger du Åsa? =)

5 månader

I fredags körade jag på en konsert, jag hade klackiskor och dansade rätt mycket på scenen i en timme. Vilken känsla att kunna göra det!
För övrigt tycker jag att det går bättre och bättre med det mesta. Idag har jag krattat utan problem (förutom en blåsa i handen då =) Jag promenerar och stretchar, har köpt nya walkingskor och nya stavar. Längtar tills det torkat upp i elljusspåret så jag kan gå där.

Tvåhöfterskompisen berättade att hennes ortoped sagt att inte ens sitta på huk är ett nono utan att hon får göra precis vad som helst. Jag tror att jag ska ringa min och fråga.

Jag har förresten blivit inåtfotad på opbenet! Hur kan det ha blivit så? Har visserligen läst om ett par andra som också blivit det men det är ju ändå helskumt.

4 månader 2 veckor

Har tänkt skriva flera gånger men jag vet egentligen inte vad jag ska skriva om. Jag kämpar på så gott jag kan. I veckan har jag promenerat och cyklat en del, under USAresan var träningen totalt bortprioriterad. Jag har ändå blivit starkare, har kört min "lyfta-benet-från-fotpallen" på tid och är nu uppe i 40 sekunder =)

Under min resa började jag mer och mer ligga på icke-opsidan, mest för att sängarna var så hårda att det inte funkade att ligga på rygg hela tiden.

Jag börjar känna mig mer och mer som en självständig person. Jag tycker att jag kan göra det mesta som jag vill. Jag undviker att bära/lyfta tungt, sätta mig på golvet har jag inte gjort sedan i oktober kanske men jag klarar det mesta.

Jag har ju ofta ont men inte värk. Skillnaden är himmelsvid. När jag får ont i ophöften motverkar jag det genom att sträcka på höften och ta ut steget bakåt. Min "friska" höft får jag mesta bara ont i när jag promenerar eller går i trappor.

När jag tex är på stan känner jag tydligt att min högra sida är längre än min vänstra. Benet är väl bara 5 mm längre men mitt bäcken verkar inte vilja loda till sig mer.

På det hela taget känns det som att det går framåt om än oerhört långsamt. Blir jag inte bättre än jag är nu är jag ändå så mycket bättre än i höstas.

3 månader 4 veckor

Är i USA nu men jag har bara pipit i en säkerhetskontroll, den på Arlanda. För övrigt har jag ont i höfterna men värmen gör det lindrigare, precis som jag känt det hittills i duschen, bastun etc.
Det hugger ibland i ickeopbenets ljumske, funderar om det är surben på gång där också eller om jag bara känner av bäckenets föskjutning.